sjuttiofyrasju

Sambo 1 - Vore det inte en bra idé att skaffa husdjur - något att bry sig och ta hand om - nu när vi har tid över?
Sambo 2 - Ja, kanske det. Det skulle stilla vår tristess ett slag, få oss att känna oss behövda.

I husdjursaffären.

Sambo 1 - Hej! Vi skulle vilja köpa en bunt människor.
Affärsbiträde - Visst! (Visar dem vägen till människoavdelningen.) Vi har ett erbjudande just nu: 300 000 människor för bara 899 999 999 999 999 999 999 999 999 999 999 000 000 000  x:- Då ingår en splitter ny stad, byggd i innovativ design och med tillräckligt många bostäder för alla invånare. Ja, även om en bråkdel alltid råkar bli hemlösa ändå.
Sambo 2 - Det låter ju jättebra! Men, det blir ju lite tråkigt för dem att bo där, mittemellan en massa motorvägar och ett ändlöst antal rondeller. Det enda de kommer höra från sina hem är bilarnas brus...
Sambo 1 - Det har du rätt i. (Vänder sig mot affärsbiträdet) Vi tar erbjudandet, om vi kan köpa till ett shoppingcenter för en billig slant så att de små människorna kan spendera sina pengar på materiella saker och bli lyckliga på kort sikt. Och ett center fullt av restauranger med, så att de inte behöver shoppa hungriga. Välgödda vill vi ha dem!
Affärsbiträde - Det ska vi nog kunna ordna.
Sambo 2 - Men, om de blir trötta på att shoppa? Jag tycker vi skaffar ett nöjeshus med, där människorna kan roa sig.
Affärsbitrade - Vi har en högkvalitativ variant av nöjeshus med kombinerad multibiograf, sky diving och en konstgjord skidbacke - allt inomhus, under ett och samma tak, så att de inte behöver besväras av den deprimerande utomhusmiljön. Vi kaller den Xscape, som i escape fast med det lilla extra. Varfor inte unna de små varelserna att fly "verkligheten" för några timmar? Haha...
Sambo 1 - Okej, vi tar den också.
Sambo 2 - Mycket bra! (Entusiastiskt) Jag tänker mig att vi kan pyssla med en park eller två själva när vi kommer hem. Gräva en liten sjö, hugga ner lite skog och så en gräsmatta som vi håller trimmad så att vi slipper ohyra som vilda blommor, bin, fåglar eller ekorrar, där människorna kan ha pic-nic ute i "naturen".
Sambo 1 - Ja, varför inte! Bara fantasin sätter gränserna...
Affärsbiträde - (Packar ner varorna i en kartong, stannar upp och inspekterar dess bilaga.) Jag ser här att bäst före datumet visst börjar närma sig, så ni får alltihop för halva priset. Eftersom människorna är självförgörande så finns det inget att sälja i andrahand när de väl har förintats.
Sambo 1 - Jaså, jaha. Ja, men det bli bra. Tack så mycket!
Affärsbiträde - Lycka till! Och glöm inte att vattna ibland. Snåla inte med vattnet även om människorna gnäller lite. De behöver det for att klara sig.

Ryggsäcken väger 12 kg och står packad i hallen. Mest kläder, arbetskläder och varma kläder. Ett par stövlar, joggingskor. Schampoo och balsam och sånt som jag numera använder lite mer flitigt än de senaste tre åren.

Det är ju ingen biggie, det här, egentligen. Tre och en halv månad, och sen är jag här igen. Sist var jag bara borta tre månader, även om det kändes som en fruktansvärt lång tid, tidvis, att vara i kloster med samma sysslor sju dagar i veckan.

Den här gången kommer jag resa runt mer, vara lite mer anluten till omvärlden och Sverige - på gott och ont. Jag kommer förmodligen inte stänga av allt annat på samma sätt som jag gjorde i Frankrike, och att på det sättet hålla vardagsminnena vid ytan innebär nog att jag kommer sakna och längta lite mer.

När jag åkte iväg i augusti fanns egentligen inte så mycket att sakna. Jag hade avslutat ett sammanhang och inte hunnit påbörja något annat. Nu har jag bott hemma i drygt två och en halv månad, och på den tiden hunnit fästa några trådar här. Små små sköra som kanske tynar bort nu. Som kanske redan klippts. Det är nog därför jag ändå känner lite vemod över att åka. Jag åker inte bara till något betydelsefullt, utan faktiskt ifrån något också.

Sen får det kanske den effekten också av det faktum att jag knappt alls känner till platserna dit jag ska. Har inga direka bilder i huvudet, vet inte vad som väntar. Då är det lättare att fästa sig vid det som finns runtomkring. Dessutom ser jag, till skillnad från i höstas,  fruktansvärt mycket fram emot vad som väntar när jag kommer hem. Sommar, och sen höst, flytt, studier som jag är mer motiverad än någonsin att påbörja. Det finns något efter.

Men den som väntar på något gott...

Nu fortsätter den där resan inåt som jag påbörjade i augusti och som legat på is ett tag, och då gäller det att glömma Då och Snart. Klyschan om Nuet.

Ja, nu har jag svamlat klart. Sista natten i min kungasäng väntar.

Packar upp en väska.
I den en ihoprullad boll med använda kläder.
Ett linne som jag sovit i. (Vi sovit i.)
Vecklar upp ett ihoprullat minne.
Drar in luften av oss tills jag blir yr.
Vid varje inandning lägger jag huvudet mot ditt bröst.
Vid varje inandning drar jag fingrarna genom ditt hår.
Vid varje inandning ser jag in i dina kattögon.
Är det din doft som ger mig ett rus?
Förmodligen bara för mycket syre.
Försök sova nu.
Linnet ihoprullat tätt mot kinden.
Slumrar... Rycker till.
Andas in.
Doften blir allt svagare.
Som hur en del av mig sakta tynar bort.
Den sipprar iväg när jag andas ut.
Går det fortare för att jag gör såhär?
Men jag kan inte låta bli.
Även om jag skulle hitta en burk att spara din doft i.
Jag skulle aldrig kunna låta bli att öppna.
Så när jag vaknar imorgon, är du borta då?
För alltid?
Som du lämnar du mig när jag sover.
Förlåt.

Jag klädde av mig naken inför hela världen. Bar en sköld av naken hud
För att inte blotta mina tvivel

Men det var bara smärtan som tog sig genom huden.
Och jag var dömd för all framtid
När det enda jag ville var att komma nära

Men jag vet inte om jag gillar det. Ett substitut för ett substitut för ett substitut.

...är att det för min del aldrig blir som i ...Verkligheten.

Som två högspänningstrådar ligger och sprakar under en lång lång tid
Snurrar, vrider på sig i cirkelrörelser
Har gnistorna till slut bränt hål på våra fasader
Och lågorna kortslutit vår moral

Ja, du och jag löser hela världens elförsörjningsproblem nu
Genererar mer energi än tusen blixtar tillsammans
Slår ut samtliga av våra säkringar
Frontalkrockade, pulserande
(Ångest)laddade

Stirrar rakt in i det strålkastarstarka ljuset
Dras in mot epicentrum
Det är vägen, den enda
In i elden

Meningar ur mina dag(boks)anteckningar, friskt plockade ur sitt sammanhang, men som ändå i sin helhet tillsammans ger en hyfsat rättvis bild av mitt delvis monotona, delvis stormiga 2011.

Jönköping:
2011-01-21: "Jag är inuti ett skal som ingen tar sig igenom. Får ingen luft härinne."
2011-02-19: "Hon är allt jag vill ha. Kattögon."
2011-03-03: "Tre månader kvar till examen... jag har inte så mycket att säga."
2011-04-10: "Två saker har jag uträttat idag. Eller tre. Eller två, och en som inte har hänt."
2011-05-11: "Ahh... Jag vill inte ha historiaexamen imorgon...!!!..!!"
2011-06-13: "Och det här blir min sista natt i Jönköping, och jag vill verkligen inte flytta till Vetlanda."

Vetlanda:
2011-07-13: "Köttarskivstångspass."
2011-08-14: "Har inte skrivit på fem dagar. Bara jobbar, äter och sover."

Taizé:
2011-09-??: "Jag kan fortfarande tänka bortom det jag tänker."
2011-10-??: "Det är meningslöst att försöka hitta en sanning via ett språk."
2011-11-??: "Den berättande rösten har brutits ner till enskilda ord, som upprepas, ekar, i mitt huvud.

Vetlanda:
2011-12-??: [Inga anteckningar finns.]

Så lever vi för klyshorna
Suger ut resterna som finns kvar
Slickar bostäverna rena
Sväljer sanningen
Och tackar

Vi klär den mest artificiella plastjulgranen som någonsin har skådats inom våra anrika skogsägarsläkten, med röda kulor och skruvat glitter och en stjärna i den krokiga ståltrådstoppen. Vi klär den inte för att vi vill, men av pliktskyldighet, och förtvivlan i jakt på den såkallade julstämningen. Bitterheten rotar sig allt djupare för varje varv vi snurrar glittret, som sprider sig överallt, fastar på kläderna, i håret, i munnen. Det regnar repliker som "fan vad ful den är!" och "så jäkla förnedrande!" i vardagsrummet. När vi är klara sluter vi upp i en gemensam suck och sätter oss i köket för att slippa se den. Granjäveln.